Djuren i Elonkierto
Djuren anländer till parken från närbelägna gårdar under maj och juni månad och stannar till mitten av september. Bästa besökstiden i parken för dem som är intresserade av djuren, är troligen förmiddag eller tidig kväll då de flesta av djuren är mest aktiva. Djuren i Elonkierto är nyfikna och sociala, men besökarna ska dock inte förvänta sig att de möts av djuren genast vid porten. Om man väntar tålmodigt kanske djuren kommer fram till personen vid stängslet. Det är strängt förbjudet att gå in i djurens inhägnader och man får inte ge dem någonting från sin matsäck. Klöver och maskrosor kan ges åt getterna.
LANTRASHÖNSEN
De sex lantrashönsen i Elonkierto kommer från Katja Rättyäs gård i Renko. Hönorna representerar Jussila populationen, som har namn efter Jussila gård i Valkeakoski. Denhär populationen, som numera är utrotningshotad, har sina rötter så långt tillbaka i tiden som 1930-talet.
Lantrashönsen hittar lätt föda och skydd ute i det fria. Förutom att leta efter föda har lantrashönsen kvar också andra instinktiva egenskaper, såsom ruvningsdriften och omhändertagandet av avkomman. För middagsvilan söker sig hönorna till sådana ställen dit rovdjuren har svårt att komma, till exempel täta buskage. I Elonkierto har hönorna också ett eget hönshus försett med sittpinne och egen hönsgård, där de stängs in för natten. Under dagarna rör sig hönorna fritt i omgivningen invid hönshuset.
Den finska lantrashönan är känd som en långlivad och frisk ras. Den blir i medeltal 6-8 år gammal, men det är inte sällsynt med en över tio år gammal höna. Lantrashönan är motståndskraftig mot sjukdomar. Detta grundar sig på mångfalden i MCH- området (vävnadsantigensystemet).
Bevarandet av lantrashönan fick officiell status år 1998 då programmet för att bevara Finska lantrashönan grundades. Programmet koordineras av Naturresursinstitutet.
NÖTBOSKAP
Inom mjölkproduktionen använde man tidigare huvudsakligen lantraser. Under senare årtionden har de varit nära att försvinna helt. Det finns tre olika raser av finsk lantrasboskap: östfinsk (även kallad kyyttö), nordfinsk och västfinsk. Lantraserna är karakteristiska, människovänliga och följer aktivt med sin omgivning. Lantraserna är väl anpassade till de finska förhållandena och mager föda. De klarar sig bra på skogsbetet. Lantrasboskapen är oftast hornlös.
Bevarandet av de finska lantraserna samt främjandet av livskraftigheten är kulturhistoriskt värdefullt och betydelsefullt för naturens mångfald. Betesgång i naturmiljö är ett av få sätt inom livsmedelsproduktionen, som förbättrar naturens biodiversitet. Betande djur hjälper till att rädda de kulturbiotoper, som hotar att försvinna, såsom ängar och gräsmarker med sina utrotningshotade djur- och växtarter.
Under sommaren 2024 går de 1,5 år gamla västfinska lantraskvigorna Usva och Utu på bete i Elonkierto. De kommer från gården AhlmanEdu i Tammerfors, där man upprätthåller den genetiskt värdefulla lantrasen.
Den enhetligt rödbruna västfinska lantrasen har de största individerna bland vår lantrasboskap. Den västfinska lantrasen är en av de mest högproducerande lantraserna i världen. Av den västfinska rasen är numera endast omkring tusen individer fortplantningsdugliga (över 2-år gamla). Antalet västfinska kor har minskat då förändringarna inom lantbruket har lett till att mindre mjölkgårdar har upphört med sin mjölkproduktion. De västfinska korna har traditionellt funnits på mindre gårdar.
GRISAR
Grisarna Pipsa (lantsvin) och Ressu (yorkshire-svin) tillbringar sommaren i Elonkierto. För att förhindra afrikansk svinpest har man i Elonkierto byggt en dubbelinhägnad. Besökarna kommer dagstid åt att bekanta sig med grisarna på nära håll via passagen mellan inhägnaderna. Om grisarna inte syns till kan de ha grävt ner sig bland halmen. De spelar lekfullt med en boll, tuggar på käppar eller tar gyttjebad. De anställda i Elonkierto stryker också lera på grisarna som skydd för solen.
HÄSTAR
I Elonkierto betar också en fux med ljus man, Kankalon Angeliina (f. 2017), som ägs av Elina Kiviharju samt det ljusbruna stoet Totemimmi (f. 2007) med sitt mörkbruna föl Ylijoudon Ymmi (f. 2021), som ägs av Emilia Mäntyvaara.
Det finska kallblodet (finnhästen) är Finlands nationalhäst och är den enda hästrasen som härstammar helt från Finland. Det finns cirka 20 000 finnhästar, alltså en tredjedel av Finlands hästbestånd. Varmblodshästar används främst som rid- och travhästar, men finnhästen lämpar sig också som arbetshäst. Till sin natur är finnhästen samarbetsvillig, företagsam, fungerande och ödmjuk. Finnhästen har världens bästa dragteknik – den kan dra dubbelt så stora lass i förhållande till sin kroppsvikt.
PONNYER
I Elonkierto springer tre ponnyer: 1-åriga gotlandsrusstoet Indica Wee (Indi) samt de 2-åriga shetlandsponnystona Harmony Wee (Puntti) och Hope Wee (Puhvi). Ponnyerna kommer från stallet Poninhäntä i Ypäjä och Erja Mattila är uppfödare och ägare.
Gotlandsrusset är ursprungligen en svensk lantras. Den har levt sedan urminnes tider på ön Gotland, där russen även idag vandrar i flock, fria året runt. Russponnyn är en lättskött familjeponny som till sin natur är pigg, läraktig och livlig. Som travponny är russ snabbast i världen.
Shetlandsponnyn (shettis), härstammar från Shetlands öarna i Stor-Britannien. Den är en av världens äldsta och renaste ponnyraser. Shetlandsponnyn är den vanligaste rasen i Finland (ca 8500 st).
GETTER
Finska lantrasgetterna, som går på bete i Elonkierto, kommer från Miina Hiltunens getmjölksgård i Punkalaidun.
Geten är ett aktivt, nyfiket, envist och klokt klövdjur, som klättrar ytterst skickligt och smidigt. Finska lantrasgeten har en lätt kroppsbyggnad och färgen varierar från helvit till gråspräcklig, bland dem finns också bruna och svarta individer. Den kan vara försedd med horn eller vara hornlös. Den långlivade geten kan leva upp till tjugo år. Det finns uppskattningsvis 4500 lantrasgetter i vårt land.
FÅR
I Elonkierto betar baggarna Einari (korsning mellan gotlandsfår och leicesterfår) och Otto (suffolkkorsning) samt 12 lamm. Fåren kommer från Toivola fårfarm i Salo.
Det finns ca 155 000 får i Finland. I världen finns tusentals fårraser, men den vanligaste fårrasen i Finland är det mycket fertila finska lantrasfåret. Tackan föder under våren i mars-april 1-3 lamm. Fåret är ett verkligt flockdjur – ledarfåret bestämmer takten och flocken följer det överallt. Fåren producerar ull, skinn och kött samt används inom landskapsvården.
